.

Härom dagen när jag och Patrik åkte bil åkte vi ner till en mack där vi såg massor av polisbilar. 
Vi blev förstås nyfikna och åkte dit och kollade. Varför vi åkte ner och skulle kolla vad som hände var för att jag är så himla nyfiken. Så fort det händer något vill jag veta vad det är. Jag vill hålla mig en bit ifrån, men ändå kunna se.

När vi hade tittat klart åkte vi därifrån. ALLA (typ 8 stycken) polisbilar startade samtidigt och åker efter oss. Mitt hjärta började dunka fortare och fortare och Patrik (som inte trodde jag var så rädd för polisen) börjar att skrämma upp mig och säga, "Nu stoppar dom oss!", "Nu sätter dom på blåljus!" "Nu är det kört!" samtidigt som han skrattar. 

Jag får panik! Försöker att hämta luft, skriker på Patrik samtidigt som jag håller på hjärtat då det dunkar så fort att det gör ont! Poliserna svänger av och då rinner tårarna ner.. Det forsar ner och jag kan inte få stopp på det. Det måste ha varit det hemskaste jag har upplevt på väldigt väldigt länge. 
Min rädsla kanske börjar gå över gränsen nu för man ska inte vara rädd för polisen. Man ska ha respekt men inte vara rädd. Det vet till och med jag. Men ändå så är det så svårt för mig att inte bli helt kall i kroppen så fort jag ser en polisman eller polisbil.

Ville bara dela med mig av min lilla historia!